ATS och den kulturella approprieringen, CA

BAM!!! Plötsligt händer det. En plötslig avbokning inför en nära förestående föreställning med hänvisning till kritik om att ATS är kulturell appropriering och således inget arrangören kan behäftas med. Detta i ett sammanhang som både jag och mina meddansare trodde skulle vara det ultimata att uppträda i.

Det är väldigt mycket debatt om kulturell appropriering (CA) nu och diskussionerna går höga. Därför känner jag mig manad att göra ett inlägg i debatten från mitt perspektiv inom ATS.

ATS är min stora passion, min livsluft och mitt sätt att försöka bidra till en bättre värld. ATS är en av de allra mest inkluderande, positivt gränsöverskridande och livsbejakande dansformer jag känner till. Det är en feministisk dans som har en naturlig plats inom HBTQ-rörelsen eftersom den välkomnar dansare i alla åldrar och kroppsformer under jämställda former, där könstillhörighet och identitet är oväsentlig. Eftersom ledarskapet ständigt växlar mellan alla inblandade tränar vi upp våra sociala och demokratiska färdigheter. ATS är en etablerad dansform som utövas av människor över hela världen och många av oss som utövar dansen har också kontakt med varandra. Världen över träffas vi för att socialdansa och förkovra oss i både små och stora sammanhang och eftersom vi lärt oss samma språk så fungerar det även om vi kanske inte kan tala med varandra på annat sätt. Prenumeranterna på min YouTubekanal finns över hela världen såsom i Saudiarabien, Indien, Kazakhstan, Taiwan, Chile, Colombia, Ryssland, Irak, Ukraina, USA, Frankrike, Venezuela, Spanien och Tyskland för att nämna några länder utöver Sverige. För mig är ATS liv, kärlek och kontaktskapande över alla gränser.

I snart tio år har jag dansat på gator, torg, museer, teatrar, i förorter, stadskärnor, karnevalståg, på festivaler, prideparader, i feministiska sammanhang, köpcentra, ute i parker - listan kan göras nästan hur lång som helst. Jag har aldrig vare sig mött eller hört talas om att någon känt sig kränkt av dansen eller hur vi ser ut, utan jag har enbart mött positiva och bejakande reaktioner. Och detta från människor med alla sorters bakgrund, inte minst från de som har de närmaste kulturella kopplingarna till ATS:ens influenser. De har sett passionen, kärleken till dansen, förundrats över våra kostymer och de har blivit nyfikna och vi har fått kontakt. Och jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt detta.

Jag minns en tågresa jag gjorde i full kostym då jag hamnade mittemot en person som kände igen mig från tidigare danssammanhang. Han var nyfiken och ville veta mer om dansen och sedan tillbringade vi tågresan med att titta på klipp på youtube och jag fick också lära mig en hel del om andinska danser från olika regioner. Sedan sade vi tack och hej, glada och berikade av vårt möte. Andra gånger kommer folk fram för att de ser något som de på ett sätt känner igen, men ändå inte, och det gör dem nyfikna. Jag vet inte hur många gånger jag sett ljuset i människors ögon, deras glada ansikten och hur de liksom lägger undan fasaderna då de möts av denna dans. Deras spontana glädje över det de sett har inte gått att ta miste på.

ATS är inte någon annan kultur än sin egen. Dansen hämtar dock inspiration från andra kulturer, vilka samsas i ett helt nytt uttryck som många skulle beskriva som väldigt vackert och kraftfullt. ATS har med sin kombination av rörelser och estetik en enorm förmåga att få människor att känna sig vackra och kraftfulla, precis som de är. Vi lånar alltså stildragen för att vi uppskattar dem. Det är en väsentlig skillnad mot att använda stildrag för att göra sig lustig över och förlöjliga något anser jag. Men jag tycker mig förstå att det är lånandet som är problematiskt. Många anser att man måste tillhöra en kultur för att få använda sig av dess uttryck. Det skulle i så fall innebära att flertalet av alla ATS-dansare världen över inte borde ägna sig åt ATS, då det skulle vara ytterst opassande. Frågan är vad vi i så fall skulle ägna oss åt istället, eftersom våra egna kulturer även de sedan långt tillbaka influerats av andra kulturer, den svenska folkdansen för att ta ett nära exempel är ju inte särskilt genuin. Eller är det mer ok med gamla lån oavsett hur de gick till, än nutida lån? Att bara få hålla sig inom vissa tillåtna kulturella uttrycksramar känns unket och trångsynt. Vad gör det med vårt mångkulturella samhälle? Vad gör det med alla möten, om vi bara ska betrakta varandra från varsitt läger utan att smaka på varandras uttryck?

För längre sedan, när jag dansade Bharata Natyam i Indien, så ville min läromästare på fullt allvar utbilda mig så att jag skulle kunna föra ut dansen runtom i världen. För honom spelade det inte någon roll att jag inte var hindu eller att jag var västerlänning, utan han såg min potential för dansen och för att kunna ta den ut i världen. Det var det som betydde något. Många satte spontant en bindi i pannan på mig, för att det sedan länge är ett vackert smycke som de gärna såg mig bära. De uppskattade när jag klädde mig som dem. En av de finaste komplimangerna jag fick var att jag var en av dem.

Bindis. Vackra pannsmycken som även används inom ATS.
Här ses ett urval specialdesignade bindis för ATS.

I de hårda diskussionerna som pågår nu angående CA och där definitionen av vad det innebär blir alltmer omfattande, är det lätt att tappa modet och känna att det man ägnar sig åt plötsligt är något fult och fel. Men när jag ser tillbaka på mina år med ATS så kan jag inte bara låta det definieras som så, för det är inte alls de erfarenheter som jag har gjort i praktiken. Det verkar faktiskt som att det är de som nu debatterar appropriering som tar illa upp, snarare än de jag möter genom dansen och som det egentligen skulle angå. De senare visar snarare uppskattning och nyfikenhet. Vi får kontakt. Jag vill fortsätta att få kontakt, fortsätta att vara den jag är. Vem är det som kan definiera vem jag är och vad jag får göra mer än jag själv så länge jag inte skadar andra? Om det bara är vissa som får låna av vissa så tänker jag att man befäster hierarkierna av över- och underordning, istället för att vi bara möts och delar det vi har. I Indien anammar många det västerländska för att det anses fint. Ska hela världen tillslut bara få låna västerländska stildrag för att de av många anses ha en högre status? Tala om att befästa en västerländsk dominans! Diskussionerna om CA rör sig här hos oss farligt nära kulturessentialism skulle jag vilja påstå och det är inget som jag vill främja.

Vid en lite närmare titt på den sambaorkester som fortsatt fick vara inbokad på evenemanget vi blev avbokade från kan man se idel vita människor med ansiktsmålningar. Vad var det som gjorde dem bättre lämpade på evenemanget än vi med ATS kan man undra? Något svar på den frågan har vi inte fått. Jag kan inte se annat än att det handlar om ren okunskap och alltför snabba slutsatser om ATS. Så låt oss fortsätta dansa ATS och sprida kunskap om dansen ännu mera! Världen behöver mer kärlek och öppenhet, inte fler gränsdragningar mellan vi och dem!